Känslor berättar vad vi behöver – ”Lär barnen att handskas med det irrationella”

Kouluttajamme Inkeri Meriluoto oli keskustelemassa Ylen ruotsinkielisessä Vega Kväll-ohjelmassa tunnetaidoista, siitä, miten me aikuiset tunnistamme omia tunteitamme ja miten siirrämme niitä lapsillemme. Entä miten lapsen tunteita voi kuulla ja sanoittaa?

Tallenne ei valitettavasti ole enää kuunneltavissa, mutta aiheesta syntyi myös juttu.

Vi tycks ha ett behov att uttrycka vad vi känner, och bli sedda i det. Ibland verkar det till och med viktigare med en emoji än med ord. En tumme upp eller en arg gubbe får signalera vad jag tycker.

Det handlar om känslor och känslomässiga färdigheter. Alltså att lära oss känna igen, benämna och hantera det här som händer i oss varje dag.

Vi blir arga, glada, avundsjuka, besvikna och förvånade. Och vi kan känna lycka eller skuld. Det bara drabbar oss.

Känslor är en del av vårt liv även om vi tycker oss vara rationella och förnuftiga. Och vi som är vuxna borde ju också kunna lära våra barn att handskas med det här irrationella.

Inkeri Meriluoto med sin dotter 
Bild: Inkeri Meriluoto

Inkeri Meriluoto har utbildat sig till att handleda barn i att känna igen och hantera känslor. Hon är uppvuxen med kunskapen att man kan bete sig bra eller dåligt. Och då är man antingen en bra eller en dålig människa.

– Det att förstå att känslor finns i oss alla, att de får oss att fungera och berättar för oss vad vi behöver, det var en helt ny värld för mig.

Meriluoto konstaterar att alla kanske inte alltid har det i ryggmärgen, men att det går att lära sig.

På finska används uttrycket tunnetaito vilket kan översättas med känslomässiga färdigheter och det här är sådant man kan öva sig i.

Inkeri Meriluoto har själv gått på kurser främst för sin egen skull och för att vara en bättre förälder. Men också människor som arbetar inom småbarnspedagogiken och som lärare eller grupphandledare har varit med på utbildningarna.

Så vad gör man då om man blir överväldigad av en känsla?

Det första är att känna den, hur känns det i kroppen? Och sedan gå med på att vara i känslan, att bära den.

– Jag känner så här nu. Jag behöver inte ta bort den här känslan. Och jag behöver inte genast agera utifrån vad jag känner utan kan fundera på vad det är som händer.

Vi talar ofta om att vi borde prata mera om hur vi känner men kanske det är det sista, funderar Meriluoto. Först borde vi kunna känna känslorna och lära oss känna igen dem och benämna dem.

Och sen kan vi fundera på vad det är som känslan vill säga. Känslor berättar om våra behov.

Tyvärr finns det inga färdiga par, om jag till exempel känner sorg betyder det inte att jag behöver något speciellt. Det är en resa att hitta hur vi fungerar.

Vi måste också lära känna oss själva och förstå och ta ansvar för våra egna känslor.

För många är det inte alls självklart att känna igen känslor.

Meriluoto tar till ett drastiskt, men beskrivande exempel om ungdomar som kunde uttrycka antingen att vituttaa eller ei vituta, ungefär det suger eller det suger inte. Du har inga fler ord för det du känner.

Andra kanske kan uttrycka sig mycket nyanserat och analysera och förstå vad det är som händer. – Nu är jag så arg och så besviken och bakom allt det här finns det sorg.

Ord för det man känner

Det är viktigt att utöka sitt förråd av ord för känslor, för oss vuxna för att själv ha bättre kontakt med våra behov.

Men det är också viktigt för att vi skall kunna lära barn att uttrycka sig och hitta ord för vad de upplever.

Om man utgår från att känslornas uppgift är att berätta om våra behov så förstår man hur viktigt det här är.

Vi är ofta, om möjligt, ännu klumpigare på att känna igen våra behov. Behovet att känna sig trygg, behovet att känna sig godkänd, behovet att känna sig viktig.

Skriker att man vill vara i fred fast man vill ha tröst

Och om vi varken förstår vår känsla eller vårt behov, då kan det gå riktigt tokigt.

Meriluoto tar som exempel en seriestrip från Kalle och Hobbe där Kalle är väldigt arg och skriker att han hatar alla och vill vara ifred.

Sen sörjer han över att ingen förstår att han egentligen bara ville bli tröstad och kramad.

Bild: Yle

Det viktigaste vi som vuxna kan göra är att vara intresserade. Och berätta det. Jag vill verkligen förstå vad som händer i dig och vilka behov du har.

Att vara nära, att försöka få någon slags dialog. Man pratar ofta om att verbalisera känslan för barn men kanske är det ännu viktigare att lyssna. Och sen försöka fråga.

– Jag ser att du är arg, Är det så att du själv skulle ha velat bestämma vad du skulle ha på dig i dag?

Meriluoto konstaterar att barn ofta är väldigt klarsynta. – Nej, jag är inte arg! Jag är ledsen. Jag hade velat ha den här t-skjortan i dag. Alla andra hade t-skjortor i går och jag var den enda som hade en jacka.

Då kan man konstatera att barnet bara velat vara som alla andra. Och sen kan man kanske få till stånd en dialog om känslor och beteende.

Det som gör det svårt är ju att vi ofta har bråttom. Vi ska till dagis nu eller måste handla nu på hemvägen.

Och då blir vi själva upprörda. Då kan lösningen vara att vi kommer överens om att prata om det som hände, känsloutbrottet, senare.

Viktigt att lyssna

Och det att vi lyssnar på barnet betyder ju inte heller att barnet måste få sin vilja igenom. Men att det som barnet känner har en betydelse och att vi kan förmedla det här i vår närvaro.

Och det är också mycket lättare att sen hitta lösningar på de behov vi hittar tillsammans än på en obestämbar känslostorm.

– Då du inte fick besluta om dina kläder i dag så skulle det kännas okej för dig att få välja precis vad du vill ta på dig på lördag istället? Vad tror du om det?

Alkuperäisen jutun voit lukea täältä:
https://svenska.yle.fi/artikel/2018/07/28/kanslor-berattar-vad-vi-behover-lar-barnen-att-handskas-med-det-irrationella